2018

~ 2018 har för mig varit ett skitår med mycket inläggningar på Slutenvården. Jag har varit inne i manier, depressioner & mixed states.  Mixed state är för mig det värsta stadiet i Bipoläritet. 2018 har bjudit på självdestruktivitet & riskbeteenden. Jag har även varit så Borderline det här året, helt insane. Jag har gråtit mig igenom 2018, men jag har snart tagit mig igenom det här året med nöd & näppe, fara & färde. Jag är helt slut efter den här omgången av mani + att Zyprexan/Olanzapinet gör att jag kan sova i flera dygn. Jag har nu börjat med mina mediciner igen & landningen verkar faktiskt ha blivit ganska så snygg ändå 🙏🏻 Ber om förlåtelse till alla som jag på ett eller annat sätt ha skadat pga min bristfällighet, det har inte varit med meningen 💔 Tack till er som fortfarande står vid min sida trots mina fula utspel. Tackitack för all förståelse, tålamod & kärlek ❤️ 

Jag lever

Hej!

Jag vill tacka för alla kommentarer & mess ❤️ Era ord lägger sig som bomull runt hjärtat på mig, tackitack 🙏🏻 Har dock inte orkat svara i telefon. Har lite svårt öht med att prata i telefon, och det blir ännu svårare när jag inte mår bra. Men vill ivf tacka så mycket för all kärlek som jag får från er, det gör skillnad ❤️

Jag lever ivf, som ni ser. Vet inte vad jag tycker & tänker kring det. Känner väl ingenting egentligen, gör varken till eller från. Jag vet inte. Jag vet inte så mycket. Jag vet inte vad jag känner. Jag är så upp & ner just nu. Allt går så himla fort & jag hinner inte med. Är lite dagvill & förvirrad. Svårt att koppla ihop tid & rum. 

Hela mitt liv är påväg att gå åt helvete. Min mani skenar. Sällan men starkt kommer ångest & ledsenhet. Jag gör dumma grejer på utsidan för att dämpa det på insidan. Gör självdestruktiva val som verkligen dämpar min ångest, men ångesten slår tillbaka i dubbla doser när jag ångrar vad jag har gjort. Jag sätter mig själv i farliga situationer. Maten fungerar inte, känns som att kroppen håller på att ge upp. Jag sover som oftast ingenting. Mår som sämst när jag sover faktiskt. Jag får ingen skön sömn, är en sån konstig känsla i kroppen, känner mig avdomnad liksom. Som kolsyra i blodet, antingen lätt eller tung i kroppen, känner mig svimfärdig, ont i huvudet. Endel är nog utsättningssymptom av mina mediciner.

Någon messade mig igår. Han skrev att jag ska lägga in mig på Slutenvården nu. Jag vägrade att ringa, han gav mig 10 minuter, sen skulle han ringa. Jag var ute då, påväg till affären. Fick panik & visste inte vad jag skulle göra; dra eller ge upp. Jag gick hem ivf men fortsatte att messa med honom, för att köpa mig tid. Behövde mer betänketid över vad jag skulle göra. Jag tog en grogg & hoppades på att det skulle ordna sig. Jag vet inte vad klockan var men kanske 21-22, då messade jag honom & skrev att jag tar 20 mg Zyprexa, för att komma ner från manin. Han skrev att jag ska ta kvällsdosen oxå, så jag gjorde det. Min kvällsdos/nattdos är 15 st tabletter. Ivf.. när jag skrev att jag tagit min medicin så blev det en deal om att han inte ska ringa Slutenvården. Men jag skulle isåfall kontakta Öppenvården oxå. Jag får väl göra det nästkommande vardag, hatar sånt här! Jag har som sagt börjat med mina mediciner igen & jag provar ett par dagar hemma, annars kontaktar jag Slutenvården, promise! Zyprexan är så effektiv på mig så jag kan snart vara på benen igen, räcker med ett par dagar i bästa fall, att jag får sova liksom, det styr upp väldigt mycket. Idag var första dagen som jag inte behövde ha hörlurarna på högsta volym, all vaken tid för att dämpa alla skrik i mitt huvud, det har varit ganska så lugnt idag. 

Jag mår för den mesta tiden bra, så sjukt jävla bra. Pratar med 100 personer samtidigt [en överdrift], garvar åt alla jävla memes som jag får skickade till mig 😂 Garvar åt mig själv för att jag tycker att jag är så sjukt jävla rolig 😂 Får så sjukt många att garva, men driver endel till vansinne oxå. Alla orkar inte med mig & jag förstår det. Jag är för mycket, jag är medveten om det. Har ett jävla rus i kroppen & jag går runt & skrattar hela tiden. Jag lyssnar på tönt-musik. Kan lyssna på samma låt i en hel dag, samma låt. Men något som känns  skönt är att jag sluppit ha mina hörlurar idag, har ju nästan skavsår runt öronen eftersom att jag har haft dom all vakna tid nu i säkert 1-2 veckor. Jag har inget tidsbegrepp annars heller, och det är än värre nu. Ja men det är liksom i det här tillståndet; ride or die, som jag gör idiotgrejer, utsätter mig för självdestruktivt beteenden & riskbeteenden. Snart ångrar jag mig, och då orkar jag verkligen inte med mitt liv längre. Men snart skjuts jag upp igen. Repeat! 

Manisk på sex, håller på i flera timmar. 

överdrift; 4 timmar i ett streck, och det räcker inte. Pratar väl med säkert 10 personer samtidigt för att få "hjälp" liksom. Jag vet att det är psykstört. Blir många timmar som läggs ner på det här. Om man tänker såhär, vi säger att jag har 10 olika människor till hjälp här.. Vadå när den första är avverkad" så finns 9 till. När dom alla är avverkade, då har ju kille/kvinna nummer 1 tid/ork/lust igen. Det bara snurrar på, timme efter timme efter timme. Nej, jag ligger inte med 10 personer, det är inte så. Men jag har träffat en man som jag hade sex med. Det här är så jävla roligt, för när jag hoppar ur bilen och ser honom, det första jag säger när jag ser han: "Vaktar du orten?" 😎 Haha! Fattar inte att jag klarade mig ur den asså 😂✌🏻Jag hade ju aldrig träffat han förut, så det var första gången som jag ens såg han. Ja ibland blir t.o.m jag förvånad över vad för grodor som hoppar ur min mun. Han ba’ kollade på sin "outfit" 😏 Det var kul. Garvar än såhär i efterhand.

Jag har svårt att ta mig för saker, som att blogga exempelvis, men det är nog mest för att jag har svårt att sortera alla mina tankar. Det blir svårt att koncentrera sig på att skriva när mina tankar går i 180. Jag hinner inte tänka klart en tanke, innan det kommer 2 nya. Det påfresta på hjärrnan, känns som att min hjärna kommer att sprängas 🤯 Emellanåt ligger jag bara i sängen, på värmefilten men fryser ändå. Jag duschar varje dag, som vanligt. Men normalt så dricker jag mitt morgonkaffe, städar/tvättar, sen hoppar jag in i duschen. Nu blir klockan 15-19 innan jag kommer in i duschen, för jag orkar inte. Tar inte för mig att göra någonting annat än att knyta nya kontakter. Jag vet inte hur många jag pratar med samtidigt; 10 stycken, 20 stycken kanske, 30? allt som allt alltså.

Vad mer ska jag skriva? Jag lever ivf. Jag har läst alla era kommentarer direkt, får notis på mobilen 🙂 Så det har gjort en enorm skillnad på mitt mående ❤️ Det är bara det att jag har inte orkat svara, men läser era kommentarer & mess flera gånger om dagen. Betyder! ❤️
Tvätt & städ halkar efter, då jag har svårt att ta mig för. Orkar helt enkelt inte starta tvättmaskin, orkar inte hänga upp skiten, och definitivt inte vika in skiten. Svårt att hålla mig till en aktivitet utan jag stökar runt här & där istället. Tvättade en maskin igår, för att jag var tvungen

Maten fungerar som sagt inte. Tror det var på Julafton, eller dagen efter, som jag åt mat sist. Idag köpte jag hem drickyoghurt, det är lättare att få ner, inget tuggande. Så jag har druckit en yoghurt idag ivf, och det är bra. Det värsta är ju att jag äter Lithium och det är livsfarligt om jag inte äter eller dricker nånting dä. Eftersom att det medicinerna koncentreras i blodet, då behöver jag åka in fort på dialys. För att rena blodet. Men som sagt; nu försöker jag att äta igen & då är jag snart på benen igen, även med stor hjälp av mina mediciner. 

Nu går mina ögon i kors här 😴 Hoppas att jag orkar/kan skriva snart igen. Tills dess får ni ha en toppendag! ❤️



Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.

Hej!
 
Jag ska försöka att få ihop ett blogginlägg.. Tuva & Lovis åkte till sin Pappa idag efter att dom har spenderat Julen med oss. Ehm. När dom hade åkt så bröt jag ihop. Inte så, herregud dom ska få fira Jul med sin Pappa & släkt, toppen för Tuva & Lovis! <3 
 
Men jag bröt ihop för att jag mår psykiskt dåligt. Jag har varit manisk i några veckor. Hur många veckor är jag uppe i nu? Jag har ett mess från Öppenvården där jag är manisk, det är från den 4:e December. Men hur långt bak har jag varit manisk? Ingen aning. Jag har inte tagit min medicin på några veckor, jag sover inte, äter inte. Jag har hunnit ställa till med en hel del på dessa veckor..och jag har krashat. Nu är jag då alltså här, på botten. Jag önskar så att jag kunde vara mera öppen i min blogg, som jag kunde vara förut! Jag vill inte behöva skriva mellan rader, och därmed förvänta mig att min läsare, kan läsa mellan rader. Jag vill bara enkelt, skriva ut vafan problemet/problemen är. Jag vill kunna skriva ut mina genvägar till lösningar, som jag använder mig av för att liksom trubba av en stund. Innan den riktiga lösningen kommer, eller hur man ska förklara? Hur jag liksom gör för att stå ut en timma till, en minut till. Behöva tänka sig för, vad man skriver ut och inte, det är frustrerande! Jag vill inte ha det så här. Men just nu, är det så här & då är det väl likabra att inte göra ringar på vattenytan, tänker jag.
 
Tuva & Lovis Pappa sa när han var här: "Det är dags för dig att du åker in nu.." Vilket jag inte kommer att göra. Mår skit, tänker inte må bättre, vill inte ha Slutenvårdens jävla hjälp. Ta sist som jag blev inlagd; när dom ville göra elchocker på mig i min hjärna. Aldrig! Ha en rem i munnen för att inte bita sönder tänder och tunga medans dom utför behandlingen. Not me! No-uh, not going back there! Jag kom ut nu i slutet av September. Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.
 
Mina färdigheter fungerar inte längre. Jag måste komma ner från manin först, sen kan jag använda mig utav mina färdigheterna. Inte innan dess, drivkraften i en mani är för stark. Men nu har jag alltså krashat. Jag har ingen ork. Jag vill inte heller. Öppnar inte DBT-pärmen, gör inte mina uppgifter heller. Kämpar liksom inte, jag har gett upp. Jag bryr mig inte särskilt mycket om jag skulle komma upp härifrån. Jag hamnar ju alltid här ändå. Hade jag vetat: "Du har 50 gånger kvar att kämpa dig igenom! 50 bara!" Då hade jag ivf kunnat räknat ner. Ta mig igenom alla skov, ups & downs, en efter en. Men det finns inget sånt, ingen vet hur många skov jag måste kämpa mig igenom. Genom alla år, upp & ner, hela tiden. Vem orkar hålla på? Jag orkar inte. Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.
 
Jag är barnledig, tills vidare..
 
Ah nice, då tar hon tag i sitt liv, ordnar med medicinerna, får i sig näring, sover & framförallt kontaktar Öppen -eller Slutensvården.
 
Nope.
 
Jag ligger i sängen, med värmefilten, mitt extra-extratjocka täcke & med mina raggsockor. Mössan är på, givetvis mina hörlurar oxå, på högsta volym. Måste ha musiken på högsta volym, för att rösterna ska dämpas. Jag orkar inte höra dom. Dom skriker, hela tiden. Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.
 
Visst jag har mått bra, jag har mått så jävla bra. Nu, nyss, i flera veckor. Men då är Psykiatrin på mig om det. Det ska bromsas. Då ska man kämpa mot det, den drivkraften, eller emot Psykiatrin. Det går inte att kämpa emot en drivkraft som kommer ur en mani, och det tar så jävla mycket energi att kämpa emot Psykiatrin oxå. Dom ligger på, telefonsamtal, sms + att jag träffar dom 2 gånger i veckan. "Jag har mått så jävla bra". Det är väl en sanning med modifikation; jag har mått bra, men mina riskbeteénden, herregud! Jag har gått för långt, to far.. Men sanningen är att dessa riskbeteénden tar bort min ångest. Tills man vaknar dagen efter. Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.
 
När Malcolms Pappa hämtade Malcolm i fredags. Så bad han om att få alla mina undangömda mediciner. Jag ljög. Jag ljög & sa att jag inte hade några undangömda. Jag ljög & sa att jag har varit på Apoteket & lämnat in dom. Jag ljög. Jag har undangömda mediciner, kassen går knappt att knyta ihop. Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.
 
Alltså, han. Jag tycker så mycket om honom. Men..
Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.

(null)