He give me panicattacks, I call it love.

Hej!
 
Jag bloggade aldrig igår kväll. Jag satt & väntade på ett viktigt sms, vilket skulle avbryta mitt skrivande pga så värt det <3 Men det kom aldrig något sms. Det kom ett sms, men de stod att han messar mig imorgon [som idag] för att han hade hat jävligt mycket hemma efter jobbet. Klart man accepterar & respekterar det, annars är man ett rövhål. Hur som så sov jag med ljudet på, på mobilen. Om jag skulle få ett sms, ändå. Ah, har fått förklaring till hans korta sms som inte gick att spinna vidare på härom dagen; han hade målat om i sitt barns rum, sen var dom på kalas. Men guuud, alltså jag dör! Varför tänker inte min hjärna; han är nog upptagen.. Nej, istället säger min hjärna att han har kastat mig, och att han aldrig mer vill prata med mig, att jag är kass, värdelös. Och jag agerar därefter. Det hade inte kostat allt lidande, om jag bara hade frågat. Om jag bara hade frågat, en enkel fråga. Allt som jag har ställt till med, hade kunnat undvikas. Jag hatar mig själv! Om det här är mitt liv, så vill jag inte leva det. 
 
Han messade mig igår och skrev: "Vad är du ledsen över? <3 <3 Berätta för mig var du har på hjärtat <3" Det gjorde jag, jag skrev allt som jag hade på hjärtat, allt! Alltså jag skrev ett långt sms. Så långt, öppet & ärligt sms. Ni vet ett sånt där sms som man inte kan svara på, bara sådär i förbifarten. Vad jag skrev? Asså allt.. Alltså för det första; jag har aldrig träffat människan. Jag förstår alltså då inte hur jag kan tycka om han så mycket som jag gör. Det övergår mitt förstånd, men det tar ju inte bort känslan för det. Det måste vara min Borderline-hjärna som driver med mig alltså. Ja men för det första så så skrev jag & bad om förlåtelse. Jag skrev som det är; att jag inte alltid förstår mig på mig själv, så det är inte jättekonstigt att han inte heller gör det. Jag skrev att jag borde säga till så fort jag känner den där klumpen i halsen, inte i, men bakom liksom. För han har alltid sagt att jag ska säga till om han gör något som sårar mig, för det är någonting som han aldrig kommer att göra medvetet. Han är så rak & enkel liksom; säg till. Anledningen till att jag inte säger någonting, det är ju för att skydda honom, mot mig. Jag vet att både mitt tänk & handlande är så långsökt, ologiskt & obefogat, irrationellt. Jag vill inte att det ska gå ut över honom, därför är jag tyst. I run and hide, för att inte skada honom. Allt som jag håller på och skriver nu, skrev jag till honom. Jag skrev oxå att jag inte vill visa strupen, utifall han hugger. Men att jag skiter i det nu, gör det ändå. Endel gånger så vet jag ju hur man "ska" tänka..och känna. Men jag kan inte! För att det inte går! Jag försöker att skärpa mig, men det går inte det heller. Jag har massor av färdigheter att ta till, men inte ens dom hjälper mig i det här. Dom som faktiskt fungerar [ganska så] bra annars. Flera gånger om dagen så gör jag dom färdigheterna som passar in här. Som exempelvis TIPP-färdigheter, följt av relationsfärdigheter, kontrollerar fakta med mera. Jag skrev att jag tycker om han mycket. Så mycket som man inte ska kunna tycka om någon som man aldrig har träffat. Ah jag skrev det. Jag skrev oxå att jag kvävs inte av att svälja min stolthet & berätta det. Jag gråter mycket för att jag är rädd att han ska kasta mig, men jag gråter oxå mycket för att jag är  jävla glad! Jag hatar när jag får ett sms, som inte är från honom. Yepp, jag har brytit ihop för det, mer än 1 gång. Tack, men jag vet att det inte är normalt. Jag vet det. Men när jag får ett sms från honom så skjuts jag rätt upp i himlen. Men får jag ett sms där det exempelvis står: "ok", "bra" "dudå", så tror jag på riktigt, att han har kastat mig & aldrig mer vill prata med mig igen. För min lilla hjärna hittar på saker som den sen berättar för mig. Jag vet att den ljuger, men jag lyssnar ändå. Jag vet inte hur jag ska få bort alla vridna tankar. Jag skrev oxå att jag nu vet att jag har fuckat upp saker & ting, igen. Jag kan inte få saker ogjorda, men det måste gå. För att det måste det. Det känns som att jag fan kommer att dö om han kastar mig. Jag kan varken le eller skratta längre, jag kan inte äta och jag kan inte sova. Jag hatar att vara ifrån han, för att jag längtar mycket efter honom, så mycket att det känns som att jag slits itu. Jag skrev att jag verkligen vill, vill, vill ha han, för det går varken att stå eller andas utan honom. Jag skrev även att jag förstår, alltså jag förstår verkligen om jag är too much för honom. Bara så, helt enkelt..för att det är så. Skrev att jag gör vad som helst för att han inte ska kasta mig. Avslutade med; allt jag vill är att du står kvar & uthärdar lite till.. <3
 
Jag vet att jag är störd, säger det så att det är sagt, innan ni andra säger det. Jag är medveten om det.
 
Ivf.. det är inte skitlätt att vänta på ett svar på allt det här som jag skrev.. Men han skrev först: "Svarar på ditt långa meddelande snart, då jag slutar, har jobbat <3 : * " Sen skrev han: "Ska få ihop lite mat och sånt först, sen svarar jag <3 <3 : * " Sen skrev han klockan 22: "Ger dig svar imorgonbitti när jag är påväg till jobbet, haft fullt upp hela jävla dagen här hemma:( :( <3" Nu sitter jag & väntar.. Jag har väntat sen jag skrev sms:et klockan 09:24 igår på f.m. Jag är väl medveten om att han kommer att kasta mig. Dels för att min hjärna är skruvad, men framförallt för att jag skrev ett långt sms. Vem gör ens så? Då är man ju psykstörd haha! Nog för att jag är det, men känner att jag inte gång på gång behöver överförklara mig.
 
Do all things with kindness, you fucker.

Kommentera här: