Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.

Hej!
 
Jag ska försöka att få ihop ett blogginlägg.. Tuva & Lovis åkte till sin Pappa idag efter att dom har spenderat Julen med oss. Ehm. När dom hade åkt så bröt jag ihop. Inte så, herregud dom ska få fira Jul med sin Pappa & släkt, toppen för Tuva & Lovis! <3 
 
Men jag bröt ihop för att jag mår psykiskt dåligt. Jag har varit manisk i några veckor. Hur många veckor är jag uppe i nu? Jag har ett mess från Öppenvården där jag är manisk, det är från den 4:e December. Men hur långt bak har jag varit manisk? Ingen aning. Jag har inte tagit min medicin på några veckor, jag sover inte, äter inte. Jag har hunnit ställa till med en hel del på dessa veckor..och jag har krashat. Nu är jag då alltså här, på botten. Jag önskar så att jag kunde vara mera öppen i min blogg, som jag kunde vara förut! Jag vill inte behöva skriva mellan rader, och därmed förvänta mig att min läsare, kan läsa mellan rader. Jag vill bara enkelt, skriva ut vafan problemet/problemen är. Jag vill kunna skriva ut mina genvägar till lösningar, som jag använder mig av för att liksom trubba av en stund. Innan den riktiga lösningen kommer, eller hur man ska förklara? Hur jag liksom gör för att stå ut en timma till, en minut till. Behöva tänka sig för, vad man skriver ut och inte, det är frustrerande! Jag vill inte ha det så här. Men just nu, är det så här & då är det väl likabra att inte göra ringar på vattenytan, tänker jag.
 
Tuva & Lovis Pappa sa när han var här: "Det är dags för dig att du åker in nu.." Vilket jag inte kommer att göra. Mår skit, tänker inte må bättre, vill inte ha Slutenvårdens jävla hjälp. Ta sist som jag blev inlagd; när dom ville göra elchocker på mig i min hjärna. Aldrig! Ha en rem i munnen för att inte bita sönder tänder och tunga medans dom utför behandlingen. Not me! No-uh, not going back there! Jag kom ut nu i slutet av September. Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.
 
Mina färdigheter fungerar inte längre. Jag måste komma ner från manin först, sen kan jag använda mig utav mina färdigheterna. Inte innan dess, drivkraften i en mani är för stark. Men nu har jag alltså krashat. Jag har ingen ork. Jag vill inte heller. Öppnar inte DBT-pärmen, gör inte mina uppgifter heller. Kämpar liksom inte, jag har gett upp. Jag bryr mig inte särskilt mycket om jag skulle komma upp härifrån. Jag hamnar ju alltid här ändå. Hade jag vetat: "Du har 50 gånger kvar att kämpa dig igenom! 50 bara!" Då hade jag ivf kunnat räknat ner. Ta mig igenom alla skov, ups & downs, en efter en. Men det finns inget sånt, ingen vet hur många skov jag måste kämpa mig igenom. Genom alla år, upp & ner, hela tiden. Vem orkar hålla på? Jag orkar inte. Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.
 
Jag är barnledig, tills vidare..
 
Ah nice, då tar hon tag i sitt liv, ordnar med medicinerna, får i sig näring, sover & framförallt kontaktar Öppen -eller Slutensvården.
 
Nope.
 
Jag ligger i sängen, med värmefilten, mitt extra-extratjocka täcke & med mina raggsockor. Mössan är på, givetvis mina hörlurar oxå, på högsta volym. Måste ha musiken på högsta volym, för att rösterna ska dämpas. Jag orkar inte höra dom. Dom skriker, hela tiden. Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.
 
Visst jag har mått bra, jag har mått så jävla bra. Nu, nyss, i flera veckor. Men då är Psykiatrin på mig om det. Det ska bromsas. Då ska man kämpa mot det, den drivkraften, eller emot Psykiatrin. Det går inte att kämpa emot en drivkraft som kommer ur en mani, och det tar så jävla mycket energi att kämpa emot Psykiatrin oxå. Dom ligger på, telefonsamtal, sms + att jag träffar dom 2 gånger i veckan. "Jag har mått så jävla bra". Det är väl en sanning med modifikation; jag har mått bra, men mina riskbeteénden, herregud! Jag har gått för långt, to far.. Men sanningen är att dessa riskbeteénden tar bort min ångest. Tills man vaknar dagen efter. Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.
 
När Malcolms Pappa hämtade Malcolm i fredags. Så bad han om att få alla mina undangömda mediciner. Jag ljög. Jag ljög & sa att jag inte hade några undangömda. Jag ljög & sa att jag har varit på Apoteket & lämnat in dom. Jag ljög. Jag har undangömda mediciner, kassen går knappt att knyta ihop. Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.
 
Alltså, han. Jag tycker så mycket om honom. Men..
Jag orkar inte leva längre, leva här i skiten.

(null)



1 Erika :

skriven

Hörrödu. Nu lyssnar du! Nu tar du dina mediciner! För din skull, för Malcolm, Tuva, Lovis och Max. För dina föräldrar, nära och kära.
Jag vet och förstår att det är jobbigt, men nu tar du dina mediciner! Ring din psykolog och berätta allt! Kräv den hjälp du faktiskt behöver!

Svar: Förlåt för sent svar, allt är så himla rörigt & går så himla fort så jag hinner inte med själv med allt som händer. Jag började med mina mediciner igår igen + höjde Zyprexan till 20 mg, hoppas på att snart få vara tillbaka på banan igen. Kör et par dagar till hemma annars så lägger jag in mig <3
Obscene

2 Anonym:

skriven

Petra! Jag skulle vilka säga att jag förstår dig, att jag förstår dina känslor, men då skulle jag ljuga. Jag önskar att jag kunde säga något eller knäppa med mina fingrar för att göra allt bra, men även det vet jag att det inte går.
Men jag vill att du lyssnar, eller ja läser och tar in det jag skriver. Världen behöver dig, världen i form av dina barn, dina vänner och din familj. De behöver dig, en värld för de utan Petra är ingen värld.

Du kan kämpa, även om du dras ner 500 gånger till så har du klarat dig ur de minst 1000 gånger förut. Så det är rena barnleken för dig, du är proffs på att ta dig upp.

Skickar massa styrke kramar till dig. 💕

Svar: Jag vet inte vem du är, men dina ord värmer ända in i hjärteroten på mig <3 Tack så himla mycket <3 Jag började med mina mediciner igår igen + höjde Zyprexan till 20 mg så jag hoppas att jag snart är mig själv igen. Provar ett par dagar till hemma nu med medicinen, annars så åker jag in *lovar* Tackitack <3
Obscene

3 Marie Larsson:

skriven

Gör det inte jag bara kolla runt på bloggen o såg ditt
Ditt val du vet att du är värd så mycke mer
Jag vaknade up ur koma en månad
Sen så arbetar jag me min kroppen efter
Jag vägrar att ge upp
Du är en människa som vill leva

Svar: Tack så mycket vad bra sagt.
Obscene

4 Maria:

skriven

Petra, fina Petra, du får inte ge upp. Du är viktig. Åk in, säg att du inte orkar, låt dem hjälpa dig att komma tillbaka igen. Dämpa manin, få rätt behandling, använda dina färdigheter osv. Snälla, låt dem hjälpa dig. Att hitta balansen. Ge den där jävla sjukdomen en fet jävla käftsmäll. Du är värdefull, glöm inte det!! ♥️♥️♥️♥️

Svar: Tack Maria för alla dina klokord & tänkepråk, betyder så himla mycket! <3 Jag är hemma, började med mina mediciner igen igår + höjde Zyprexan till 20 mg. Hoppas att jag snart är på banan igen. Tackitack för att du är så snäll <3
Obscene

5 Anonym:

skriven

Är du inlagd?

Svar: Jag är hemma, började med mina mediciner igen igår.
Obscene

Kommentera här: