Begravningen

Jag, Brorsan, Mamma & Benny åkte upp till Morfar igår vid 09. Morfar öppnar dörren förstås och han säger:
 
-Oj, vad många ni är, hej! :) Men vad är nu på gång?
 
-Det är begravning idag, så vi ska åka och lägga en liten blomma till Inger <3 
 
Nästa moment; hitta kläder till Morfar. Vi provar först ett par byxor och en skjorta. Byxorna fick Morfar inte på sig om magen. Så vi letar reda på adra byxor. Då har Morfar hoppat i sina rutiga kortbyxor :D Ja han får ha vad han vill, givetvis. Men jag tänkte passa på att fråga om det är rutiga kortbyxor som han ville ha på begravningen: -Japp! Så, visst.. Kepsen tog han på sig oxå. 
 
Jag: -Morfar, du som har vattenkamat dig och har tjusalock i luggen, vill du ha keps på dig? 
 
Morfar: -Javisst :)
 
Har jag jordens gulligaste Morfar, eller har jag jordens gulligaste Morfar? <3
 
När vi satt i kapellet..Jag vet inte mer vad jag ska skriva. För sen kom ju Syrran 10 minuter försent, med sin polare. På en begravning som bara är för anhöriga.
 
Hela min begravningsupplevelse blev ivf helt förstörd. 
 
Men vi satt där, vi andra. Vi tittade på den fina kistan. Vi sa någonting, tittade på alla vackra blommor. Så förutom Syrrans okänslighet, så var ju begravningen fin. Jag måste tänka så, för jag får inte göra om den här begravningen. Jag får försöka minnas, allt det vackra. 
 
En och en gick vi och la en handbukett på lilla Mormors kista, för att sedan gå ut. En efter en. Mamma fick följa med mig när jag la blombuketten på kistan. Jag skakade i händerna, armarna, i benen, i hela kroppen, Armar & händer domnade bort, det var som om benen inte längre bar. Men jag hade som sagt Mamma med mig, som fick hålla i mig. En panikångestattack var inte långt borta. Jag gick ut, men jag gick snart in igen, Mamma var där inne.
 
När alla hade lagt sin handbukett så möttes vi utanför. Därifrån åkte vi till Tingsgården för att fika. Syrran drar med polaren även hit. 
 
Men om vi suddar ut allt som har med Syrrans okänslighet att göra, så visst var begravningen fin. Det var en fin kista, fina blommor och fina ljus tända <3 Jag önskar att jag hade vågat prata lite till Mormor där hon låg i kistan. Men jag fick inte fram ett ord, och mina ben gav vika. Jag laddar upp bilder så får ni se hur vackert det var:
 
(null)

  (null)

  (null)

Vila i ro , Mormor  lilla <3
Tack för allt, allt som du har gjort för mig och mina barn.
Allt som du har gjort för Morfar.
Tack för allt som du har gjort för dina barn.
Tack för att du var en sån fantastiskr människa.
Tack Gud för att vi hann träffas & även vår telefon kontakt.
Tack Inger Birgitta Holm <3
 
Visst finns det endel som jag ångrar, nu.
Och det skaver något så förskräckligt. 
Jag kommer att få leva med det för resten av mitt liv.
Jag vet, jag borde ha hälsat på oftare, 
jag borde ha ringt dig oftare.
 
Min älskade Mormor, förlåt! </3
Jag älskarv dig oändligt mycket! <3
Det är i stor sorg & saknad, som du har lämnat oss.
1 Eva:

skriven

Beklagar sorgen... Det är bara tiden som kan lindra smärta efter en sådan förlust. För två år sedan hade jag missfall igen och jag kunde inte samla mig ihop efter det här. Det är hemskt hur en sådan förlust kan ändra en person. Barnet har alltid varit min dröm, och det visade sig att jag tyvärr inte kan få det. Det var bara äggdonation som hjälpte mig att uppfylla mina drömmar. Nu, efter en sådan tid, när jag slutligen håller mitt väntade barn i mina armar, anser jag att det är en värdefull lektion.

Svar: Ja visst är det så Eva, tiden får läka.. Åh så ledsamt att höra, men jag är så glad för din skull för ditt äntligen-barn! ❤️
Obscene

Kommentera här: