Han lämnade nyckeln & gick

Hej!
 
Idag lämnade någon nycklarna och flyttade in i sin nya lägenhet. Jag har ångest för Malcolms skull, stackarn. Det var ju inte såhär hans liv skulle se ut. Malcolm skulle ju växa upp tillsammans med mig & någon. Jag får  dåligt samvete gentemot Malcolm. Men jag försöker att tänka att Malcolm hellre växer upp med 2 glada föräldrar, än 2 ledsna föräldrar. Nu rinner det en tår nerför min kind 😭 Den första tåren sedan jag lämnade någon. Han frågar efter sin pappa, Malcolm. Jag har förklarat att pappa har köpt en ny lägenhet, för dom två. Malcolm har inte reagerat, nämnvärt. Men nu ikväll vid nattningen, så sa han med en hjärtskärande röst: "Jag vill att Pappa kommer hem.." Jag hatar mig själv för vad jag utsätter Malcolm för genom att lämna hans pappa. Det är mycket självdömanden, och noll validering. Jag har svårt att se något positivt just nu, jag ser bara Malcolm som saknar sin pappa 💔 Jag vet helt ärligt inte om jag klarar det här. Vad har jag gjort, mot mitt eget barn? Vad har jag satt han i för känslor? Vad har jag satt han i för tankar? Det är för länge för Malcolm att vara ifrån sin Pappa i 1 vecka, det kommer inte att gå. Men o andra sidan; ska vi lämna/hämta fler gånger i veckan så slits ju Malcolms saknad upp, flera gånger. Det är inte heller optimalt. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte längre vad som är det bästa för mitt barn. Jag känner mig så förvirrad just nu.

Hur jag mår? Allt har varit jättebra sen jag lämnade någon. Jag pratar då om att jag har varit säker i mitt beslut, det har jag inte rubbat en tum på. Det ända jag ångrar är att jag inte lämnade honom tidigare. Men när han plockar ihop sina sista saker..då börjar hjärtat slå snabbare, jag blir darrig, det känns som ett tryck över min bröstkorg & och en snara om min hals, den skaver något så förskräckligt. Jag kan ändå hantera det, det kan jag. Det lugnar sig lite, jag hade lite pepp-talk med mig själv. Jag såg mig själv stå med pom-poms & med heja-ramsor 😂 Det fungerade, konstigt nog 😳 

När någon kommer tillbaka på e.m för att lämna nyckeln. Då kom ångestpåslaget, tillbaka. Någon försökte småsnacka lite, sa hej då lite sådär långsamt, vinkade..innan han la nyckeln på byrån & gick. 

Jag har ju som sagt ångest över att Malcolm ska behöva gå igenom det här. Jag har oxå ångest för att; nu går han, mannen som jag älskar. Han går nu. Det var mitt beslut & jag ångrar det inte, men det är ju ändå ledsamt. Jo jag älskar honom fortfarande. 5 år försvinner inte bara. 

Jag har ångest eftersom att jag måste hitta en ny lägenhet, fort. Jag har ångest över att jag ska packa en 5-rummare, helt själv! Gud jag orkat inte ens tänka på det. Men ett exempel ändå. Någon har tagit sina grejer från inneföråddet. Nu ska jag rensa där inne, ensam! Alltså det är så mycket grejer där inne så man ser inte golvet, och det är helt sant! Jag  vet inte ens vart jag ska börja. Ensam, det stör mig lite grann. Men det är bara att bita i det sura.. 

Jag har ångest över flytten, men den känslan är inte berättigad, för jag har människor som hjälper mig att flytta. Visst lite oro kan man ha, men ångesten tar över hela mitt liv!

Jag har ångest över att vara ensam, förändringen. Det är inte längre någon som sätter nyckeln i dörren e.m/kväll. Det är ingen som kommer och äter med oss. Det är inte längre någon som tittar på barnprogram med oss. 

Nu är det; Malcolm & jag. Nu är det Malcolm & jag..Mackan, Tuva & Lovis. Det kommer att bli helt awesome! ❤️ 

Jag känner mig hoppfull inför framtiden. Det kommer att bli så himla skönt att få vara ensam, med barnen givetvis ❤️ En omställning, men den är så välkommen. "Hej!" mitt nya liv! 👋🏻❤️

Kommentera här: