He give me panicattacks, I call it love.

Hej!
 
Jag bloggade aldrig igår kväll. Jag satt & väntade på ett viktigt sms, vilket skulle avbryta mitt skrivande pga så värt det <3 Men det kom aldrig något sms. Det kom ett sms, men de stod att han messar mig imorgon [som idag] för att han hade hat jävligt mycket hemma efter jobbet. Klart man accepterar & respekterar det, annars är man ett rövhål. Hur som så sov jag med ljudet på, på mobilen. Om jag skulle få ett sms, ändå. Ah, har fått förklaring till hans korta sms som inte gick att spinna vidare på härom dagen; han hade målat om i sitt barns rum, sen var dom på kalas. Men guuud, alltså jag dör! Varför tänker inte min hjärna; han är nog upptagen.. Nej, istället säger min hjärna att han har kastat mig, och att han aldrig mer vill prata med mig, att jag är kass, värdelös. Och jag agerar därefter. Det hade inte kostat allt lidande, om jag bara hade frågat. Om jag bara hade frågat, en enkel fråga. Allt som jag har ställt till med, hade kunnat undvikas. Jag hatar mig själv! Om det här är mitt liv, så vill jag inte leva det. 
 
Han messade mig igår och skrev: "Vad är du ledsen över? <3 <3 Berätta för mig var du har på hjärtat <3" Det gjorde jag, jag skrev allt som jag hade på hjärtat, allt! Alltså jag skrev ett långt sms. Så långt, öppet & ärligt sms. Ni vet ett sånt där sms som man inte kan svara på, bara sådär i förbifarten. Vad jag skrev? Asså allt.. Alltså för det första; jag har aldrig träffat människan. Jag förstår alltså då inte hur jag kan tycka om han så mycket som jag gör. Det övergår mitt förstånd, men det tar ju inte bort känslan för det. Det måste vara min Borderline-hjärna som driver med mig alltså. Ja men för det första så så skrev jag & bad om förlåtelse. Jag skrev som det är; att jag inte alltid förstår mig på mig själv, så det är inte jättekonstigt att han inte heller gör det. Jag skrev att jag borde säga till så fort jag känner den där klumpen i halsen, inte i, men bakom liksom. För han har alltid sagt att jag ska säga till om han gör något som sårar mig, för det är någonting som han aldrig kommer att göra medvetet. Han är så rak & enkel liksom; säg till. Anledningen till att jag inte säger någonting, det är ju för att skydda honom, mot mig. Jag vet att både mitt tänk & handlande är så långsökt, ologiskt & obefogat, irrationellt. Jag vill inte att det ska gå ut över honom, därför är jag tyst. I run and hide, för att inte skada honom. Allt som jag håller på och skriver nu, skrev jag till honom. Jag skrev oxå att jag inte vill visa strupen, utifall han hugger. Men att jag skiter i det nu, gör det ändå. Endel gånger så vet jag ju hur man "ska" tänka..och känna. Men jag kan inte! För att det inte går! Jag försöker att skärpa mig, men det går inte det heller. Jag har massor av färdigheter att ta till, men inte ens dom hjälper mig i det här. Dom som faktiskt fungerar [ganska så] bra annars. Flera gånger om dagen så gör jag dom färdigheterna som passar in här. Som exempelvis TIPP-färdigheter, följt av relationsfärdigheter, kontrollerar fakta med mera. Jag skrev att jag tycker om han mycket. Så mycket som man inte ska kunna tycka om någon som man aldrig har träffat. Ah jag skrev det. Jag skrev oxå att jag kvävs inte av att svälja min stolthet & berätta det. Jag gråter mycket för att jag är rädd att han ska kasta mig, men jag gråter oxå mycket för att jag är  jävla glad! Jag hatar när jag får ett sms, som inte är från honom. Yepp, jag har brytit ihop för det, mer än 1 gång. Tack, men jag vet att det inte är normalt. Jag vet det. Men när jag får ett sms från honom så skjuts jag rätt upp i himlen. Men får jag ett sms där det exempelvis står: "ok", "bra" "dudå", så tror jag på riktigt, att han har kastat mig & aldrig mer vill prata med mig igen. För min lilla hjärna hittar på saker som den sen berättar för mig. Jag vet att den ljuger, men jag lyssnar ändå. Jag vet inte hur jag ska få bort alla vridna tankar. Jag skrev oxå att jag nu vet att jag har fuckat upp saker & ting, igen. Jag kan inte få saker ogjorda, men det måste gå. För att det måste det. Det känns som att jag fan kommer att dö om han kastar mig. Jag kan varken le eller skratta längre, jag kan inte äta och jag kan inte sova. Jag hatar att vara ifrån han, för att jag längtar mycket efter honom, så mycket att det känns som att jag slits itu. Jag skrev att jag verkligen vill, vill, vill ha han, för det går varken att stå eller andas utan honom. Jag skrev även att jag förstår, alltså jag förstår verkligen om jag är too much för honom. Bara så, helt enkelt..för att det är så. Skrev att jag gör vad som helst för att han inte ska kasta mig. Avslutade med; allt jag vill är att du står kvar & uthärdar lite till.. <3
 
Jag vet att jag är störd, säger det så att det är sagt, innan ni andra säger det. Jag är medveten om det.
 
Ivf.. det är inte skitlätt att vänta på ett svar på allt det här som jag skrev.. Men han skrev först: "Svarar på ditt långa meddelande snart, då jag slutar, har jobbat <3 : * " Sen skrev han: "Ska få ihop lite mat och sånt först, sen svarar jag <3 <3 : * " Sen skrev han klockan 22: "Ger dig svar imorgonbitti när jag är påväg till jobbet, haft fullt upp hela jävla dagen här hemma:( :( <3" Nu sitter jag & väntar.. Jag har väntat sen jag skrev sms:et klockan 09:24 igår på f.m. Jag är väl medveten om att han kommer att kasta mig. Dels för att min hjärna är skruvad, men framförallt för att jag skrev ett långt sms. Vem gör ens så? Då är man ju psykstörd haha! Nog för att jag är det, men känner att jag inte gång på gång behöver överförklara mig.
 
Do all things with kindness, you fucker.

Lovis vill inte till Skolan, jag förstår.

Hej!

Igår måndag så var jag med Lovis i Skolan hela dagen ❤️ Jag hade tvättstugan 18-22 & det var där nånstans som Tuva & Lovis hamnade i luven på varandra. Tuva skulle då åka till sin Pappa men det fungerar inte så bra att ta beslut i affekt. När hon har lugnat ner sig så vill hon inte åka alls, som alla gånger. Jag hade som sagt tvättstugan, dammsög & moppade golven, duscha, plugga DBT + annat som man har att göra. Så kom det här bråket ovanpå allt. Jag orkade inte med alla måsten så jag startade vattenkrig med Tuva & Lovis i köket istället 😜😂✌🏻 

Morgonen idag var  ledsam. Lovis ville inte till Skolan. Efter vad hon berättade för mig så förstår jag henne. Jag vet inte hur många orosmoment som hon berättade om, men det var över 10 iallafall. Hon var  ledsen och grät, jag var jätteledsen och grät jag med. Vi satt med Fröken och hon antecknade. Jag satt med Lovis i Skolan i över en timma.

När jag väl kunde gå så var inte min DBT något alternativ. Jag vill vara hemma utifall jag behöver gå till Skolan & hämta Lovis. Jag grät när jag gick från Skolan, jag grät på bussen, jag grät på Coop, jag grät när jag ringde & pratade med Lovis pappa & jag grät när jag pratade i telefon med Skolan. Dom sa att Lovis hade klarat första lektionen bra. Hon saknade mig sa dom, men hon hade lugnat sig och kunde följa med genom hela lektionen. Jag fortsatte gråta på bussen, och jag grät när jag kom hem. Tårarna kan inte sluta rinna. Jag vill inte lämna henne på Skolan. Jag vill att hon är hemma med mig, varje dag. Här hemma är hon sig själv. Hon är skrattig & glad! Antingen så håller hon händerna för munnen & fnissar, när det har varit nåt bus, eller om hon har något bus på gång. Alltså hennes ögon när hon är så himla glad som hon alltid är.. Antingen är dom stora & glittriga, ibland kisar hon lite med ögonen, oftast när hon fnissar, men ibland.. Jag kan inte förklara det, men ibland ser dom ut så, precis så som jag ser framför mig nu, men som jag har så svårt att sätta ord på. Jag har svårt att förklara fast att jag ser henne framför mig, precis nu. Men hon är glad, och hon är det hela tiden. Lovis älskar att pyssla, hon ritar, målar, påtar med garn, lägger pärlplattor, skriver sagor. Lovis tycker oxå om att hoppa hopprep. Ibland spelar vi spel, något som vi borde göra oftare än vad vi gör, för det är himla kul. Vi ser inte så mycket på tv & film. Vi har alltid någonting på i bakgrunden, ibland sätter sig Lovis för att titta, en stund. Lovis älskar att vara i lekparken. Hon & Tuva var ute i lekparken redan första dagen som dom kom till vårat nya boende. Jag var ute med Lovis i lekparken igår, innan dom gick ut tillsammans. Precis timman innan som jag skulle börja tvätta i tvättstugan. Lovis sätter sig på gungbrädan, hon skrattar redan innan, när hon ber mig trycka ner den andra änden, så att hon kommer upp. Hon skrattar, och hon skrattar mer & mer ju tröttare jag blir, sådär så att jag knappt orkar 😂 "En gång till!", "Bara en gång till!" 😄 "Mamma, nu en siiiiista gång!" ber hon. Vem kan säga nej? Inte jag iallafall. 

Kan det inte bara få vara såhär 👆🏻 Kan det inte bara få vara så, hela tiden? Så som det alltid är, när hon är hemma. Hennes skratt. När hon skrattar så att hon kiknar. Eller när hon skrattar sådär som hon gjorde igår kväll, när vi hade vattenkrig. Här hemma tar hon plats, och hon törs säga nej, när hon inte vill. Hon törs stå på sig. Hon törs be om sällskap. Hon törs be om hjälp. I Skolan törs inte Lovis säga nej, när någon annan vill ha hennes frukt. Om hon får någon frukt, ibland hittar hon den i soporna. Lovis törs inte säga nej, till att hon inte vill ha kramar från hennes kompisar. I Skolan, tar Lovis ingen plats. I Skolan törs inte Lovis längre fråga en kompis om dom som ska leka, för Lovis har fått nej så många gånger. Lovis ser, att hennes kompis alltid leker med någon annan, hon ser att kompisen är upptagen. I Skolan så törs inte Lovis alltid be om hjälp. Hon orkar heller inte hålla upp handen så himla länge, för att så många andra alltid får gå före, fast att Lovis höll upp handen först. Lovis vill inte duscha på gympan. Jag har sagt att hon bestämmer över sin egna kropp, och att hon inte ska utsätta sig för sånt som hon får ont i magen av. Men i Skolan törs Lovis inte stå på sig. Förässten så når hon inte att hänga upp handduken, så den får ligga på golvet. Lovis pratade imorse om att hon minns julspelen i Skolan. Hon hatar att stå på scen, framför alla människor som tittar. Hon gråter, men Fröken säger att Lovis ska ställa sig i ledet igen. Hon gråter framför alla. Hela klassen, alla föräldrar, mor & far-föräldrar som är där. Hon gråter framför sin Mamma & sin Pappa. Alla ser henne. Jag går & lyfter ner henne från scenen. Lovis är inte på något sätt bekväm med att stå i centrum. Nu måste hon stå i klassrummet framför alla, och hålla i dockan & boken, och berätta för hela klassen vad hon har gjort i helgen. Fast att hon inte vill. När Lovis svarar Fröken i Skolan, så hör man knappt vad Lovis säger. Jag följde med henne upp igår, framför hela klassen. När hon hade dockan och boken. När hon läste upp för klassen, vad hon hade gjort i helgen. Jag hörde inte vad Lovis sa. Hon är blyg, hon vill inte prata inför folk. För att hon inte vill det. Klasskompisen framför stör, genom att ta hennes färgpennor. Samtidigt säger Fröken att dom bara har 5, 4, 3, 2, 1 minuter kvar på uppgiften. Lovis har ont i magen, varje morgon när jag lämnar henne på Skolan. För hon vill inte. Men jag måste lämna henne där, fast att hon inte vill. 

Lovis säger att hon inte vill till Skolan. Jag försöker förklara att istället för att ta bort Lovis från Skolan, så tar vi bort problemen. Men helt ärligt, allt som hon berättade för mig imorse. Alltså det är mitt barn. Jag vill inte lämna henne till Skolan, men vad blir konsekvenserna av att jag håller henne hemma?