VAB

Hej!
 
Idag är det ingen bra dag eller kväll. Jag hade min första dag på Arbetsträningen, efter alla inläggningar & vistelser hos Psykiatrin. Vad som händer; Malcolm vaknar med ögoninflammation, kraken! :( Malcolm lider inte, men vi behöver torka då & då. Han är dessutom snorig och jag vet inte men när jag blir snorig & dan så kan jag även bli lite mosig i huvudet. Malcolm håller humöret uppe & han är vid gott mod, vilket är himla skönt för honom. 
 
Men jag kunde ändå inte hålla tårarna tillbaka, jag har har gråtit hela morgonen, dagen & hela kvällen. Jag gråter inte för att jag måste vara hemma med mitt barn, jag älskar ju honom <3 Men jag gråter över att jag först blev hemskickad från arbetsträningen med orden: "Du är så välkommen tillbaka, men du behöver sova..", sen när jag ligger inlagd så pratar min Coach med min Chef, och får då höra att jag är den bästa som dom har haft <3 Det gjorde/gör mig verkligen jätteglad! :) När jag kommer ut får jag inte börja arbetsträna än, pga medicinändringar. När jag väl får "OK!" från Psykiatrin så hör jag av mig till min Chef och frågar om jag får börja, som idag. Kom igen; vad är oddsen att man måste VAB:a just idag på årets 365 dagar? Why? 
 
Det är flera faktorer som gör att jag gråter, visst.. Bland annat så är jag rädd för att jag inte får komma tillbaka till min arbetsträning, det skulle krossa mig. Men det som ligger i botten är att det alltid är jag som VAB:ar, jag har gjort det varje gång i snart 3 [tre!!] år. Och det jag blir ännu mera ledsen av är att jag inte kan komma ur det. Jag kan inte komma ur det på något sätt! Någon upprepar bara: "Vi behöver pengarna." Han menar pengarna som han drar in. Jag kommer aldrig att kunna dra in några pengar för jag kommer inte iväg till min arbetsträning. Jag sitter fast, jag vet det. Men jag försökte ändå, för jag förstår att pengarna behövs, men någonstans tror jag ändå lite att han har råd att VAB:a..ett par gånger ivf. Eller? Lite grann så tror jag det. Man får ju ersättning, för det. Men, men. Jag vet ju att våran ekonomiska situation beror mycket på min shopping. Så jag sa det: "Jag klipper kortet!" *tyckerattjagärsmart* För då kan jag verkligen inte slösa 1 spänn, jämförelsevis när jag drar 20.000Coop-kortet. Men de det passade inte. För då hade det blivit lite jobbigt för han att handla. MEN VAD HAR VI FÖR VAL? Det gick inte. Och jag i all hast, inte genomtänkt egentligen, men jag sa det att: "Jag vill inte leva med dig, jag vill inte leva såhär." Jag sa så för att, jag är 34 år och i det här förhållandes så kommer jag aldrig att få ett arbete. Enkelt förklarat för att jag kommer aldrig att kunna gå dit. Inte i sjukdomstider ivf. Se med arbetsträningen, det går ju åt helvetet. Min Chef svarade inte ens på mitt sms om VAB. I det här förhållandet när jag inte kan arbeta så får min självkänsla & självrespekt en törn, livskvalitén likaså. Jag känner ingen samhörighet, att jag tillhör något, ett arbetslag. Jag tjänar inte mina egna pengar & jag kan inte stå på mina egna ben. För att? För att jag inte får klippa Coop-kortet. Det här är rena rama vansinnet! Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det, vad det är, för er. 
 
Någons bra förslag till varför jag inte behövde klippa Coop-kortet: Sluta handla. Bara så, sluta. OM DET VORE SÅ ENKELT! Då hade vi väl för fan inte haft några problem! Hade jag då i sin tur inte varit manisk & shoppat därefter, då hade jag heller inte varit Bipolär, och då hade vi heller inte haft några problem! I****! *förlåt*  "Sluta shoppa då.." Jag försöker ju! *grrr*
 
Men något som ivf gjorde mig lite gladare på kvällen var att mina målarböcker kom:
 
* Sommarnatt av Hanna Karlzon
 
* Magisk Gryning av Hanna Karlzon
 
Vilken lycka! <3 Om ni vill se hur dom ser ut:
 
 
Jättebra målarböcker, riktiga & tjocka blad. Tusch-tåliga alltså :) 
 
 
Här ser ni min favorit ur "Sommarnatt" <3
 
Jag har börjat med tusch, jag föredrar det men jag är inte så skillad *fniss* Men det behöver man inte vara, inte alls. Det är rogivande att måla. När jag mår dåligt exempelvis av ångest, mycker tankar & funderingar, då målar jag. Där kommer det här med distrahera in. Det är så himla skönt att få bort ångest, mycket tankar & funderingar, med hjälp av att måla <3 
 
Jag blir ju hemma med Malcolm hela veckan, då hoppas jag på att vi målar mycket :) Jag mår ju dåligt, när mitt barn mår dåligt, givetvis. Men sen är det allt runtomkring. Min Coach ringde mig idag också och jag bara grät i telefonen. När jag mår så här dåligt så  finns det ingen hejd på tårarna, dom tar aldrig slut. Just där och då så grät jag över att jag inte fick något svar från min Chef angående min VAB. Hon vet ju inte, om jag kan komma imorgon eller inte. Men:
 
1. Jag blir hemma med Malcolm
2. Det verkar inte så
 
Jag har min DBT på fredag, får jag gå på den? Jag behöver den, verkligen. 
 
 
Bild från annat tillfälle. Idag är jag söndergråten med smink i hela ansiktet alltså. Därav kunde jag idag inte försöka ta bilder på mig med min turban :( Förlåt!
 
 
Malcolm vill ofta hålla min hand <3