För att jag aldrig får glömma bort!

Jag förstår att det gör för ont & att känna saker kan vara ett jävla lidande.
Det är svårt att komma bort från det som gör så jävla ont,
inuti.
Man känner att man behöver krypa ur sitt eget skinn,
för att man kommer för nära på något sätt,
men det går ju inte det heller.
Hur ansöker man om känsloledigt liksom?

Jag ställde ledsenhet & ilska mot varandra. 
Dessa känslor har ingenting med spekulationer kring era känslor att göra. 
Jag känner när jag läser att det är väldigt viktigt för mig att få förtydliga det. 
Utan dessa känslor har varit mina egna & en stor problematik för mig under min "livstid".
Ledsenheten för att den alltid har varit svår för mig erkänna - både tyst inför mig själv [förnekelse!] och inför andra.
Jag har minsann inte blivit blivit sårad!
Jag blev inte ledsen!
Jag tänker inte visa mig sårbar!
Ilskan för att det alltid har varit den som har räddat mig undan från att känna  - all denna jävla ledsenhet.

Jag är 35 år idag & jag har 10 års erfarenhet inom Psykiatrin - både inom Öppenvården & Slutenvården.
Är det någonting som jag fucking har slitit med,
& som jag fortfarande rabblar som olika jävla mantran i huvudet inför,
så är det inför att alltid kunna uttrycka - hela mitt jävla känsloregister!
För att jag aldrig får glömma bort hur jävla  känslosam jag är - och hur jävla känslostyrd jag kan bli! 
För att jag aldrig får glömma bort hur fan man gör! 
För att jag aldrig får glömma bort vad konsekvenserna kan bli - om jag inte längre sätter ord på & beskriver mina känslor.
För att jag aldrig får glömma bort känslan av hur det känns när jag äter upp mig själv inifrån & ut för att kunna stå oberörd inför världen!

Jag blir fortfarande rädd när jag berättar om min skam & skuld.
Men idag så gör jag det,
ändå.
För att jag vet att skammen & skulden blir så mycket lättare att bära på,
efteråt.
Jag blir fortfarande rädd när jag berättar att jag har gjort fel,
att jag har missbedömt & brustit i mitt omdöme. 
Men idag så gör jag det,
ändå.
För att jag vet att det känns så mycket lättare efteråt,
när du berättar för mig att: "det går att reparera & att det inte är försent".
Jag blir fortfarande rädd när jag sväljer min stolthet & ber om förlåtelse. 
Men idag så gör jag det,
ändå.
För att jag vet att hur många gånger jag än kommer att behöver göra om det,
så kommer jag aldrig att kvävas till döds,
av min egen stolthet i mitt sökande efter din förståelse till förlåtelse ❤️

/Obscene.