Snart kommer Öppenvården hem till mig

Hej mina läsare! 
 
Nu tänkte jag göra ett tappert försök att uppdatera bloggen. Jag har bättre & sämre dagar, mest sämre. Dom dagarna där lite mer energi finns behöver gå åt till annat: komma in i duschen, köra en maskin med tvätt, dammsuga. För att jag ska känna att jag får till ett bra blogginlägg, så måste jag vara i rätt mood. Det är jag inte, men jag tänkte att om jag bara börjar, så kanske det kommer. Jag älskar att skriva, och det är någonting som jag behöver. Så får jag bara som nu, tummen ur, så kanske skrivandet väcks till liv igen.
 
Jag vet inte vart jag ska börja?
Jag måste vara hos Öppenvården 1 gång i veckan för: vägning, blodtryck/puls, lyssna på hjärtat, samtal & hämta mina mediciner. Sist jag var där [kan det ha varit för 2 veckor sedan?], det var en måndag. Då hade jag ätit lite grand på söndagen. Det har väl varit strategiskt från min sida. Öppenvården har förklarat för mig att mitt blodtryck/puls har sjunkit alldeles för lågt. Så min tanke har väl varit att om jag så bara får i mig lite, lite.. på söndagen, så kan det vara avgörande för att Öppenvården ska låta mig åka hem efter provtagning på måndagen. Jag hade ivf ätit lite grand på söndagen, och jag var övertygad om att jag hade gått upp i vikt av det lilla jag åt. Jag frågade mina kompis: "Förlåt..men visst fan måste jag ha gått upp i vikt?" o_O Han svarade: "Ja"
 
Det här gjorde att jag inte vågade väga mig. Eller, jag var ambivalent. Jag ville inte väga mig, samtidigt så kände jag att det var väldigt viktigt för mig att faktiskt få veta: hur mycket har jag gått upp i vikt, egentligen? Pratar vi om 1 kg, eller 5 kg? Svaret är ganska så viktigt för mig att veta, så att jag ska kunna göra någonting åt det. Så lite sådär i panik så väger jag mig, ändå. Jag hade inte gått upp i vikt, tvärtom. Jag hade gått ner -2 kg till. Nu stannar vågen på 48 kg. Jag håller mig liksom för munnen & börjar skratta, sån jävla lättnad! :D Jag hade inte gått upp i vikt! Hur fan är det möjligt ens? Jag har ju sett i spegeln att jag har gått upp i vikt, jag har känt i mina kläder att jag har gått upp i vikt, och framförallt så känner jag allt mitt överflödiga fett välla över i mina händer. "För att du är sjuk. Det är det här som är det sjuka: du ser sånt som inte finns. Du ser att du går upp i vikt, när du hela tiden istället går ner i vikt." säger Sjuksköterskan.
 
Under veckan som kommer så ringer min Litium-Sköterska mig. Hon föreslår att vi ses hemma hos mig nästa gång [förra veckan]. Hon har en till Sjuksköterska med sig. Psykiatrin har nu tagit ett nytt beslut: jag behöver inte längre ta mig ner till Öppenvården 1 gång i veckan. Det är inte längre hållbart utan framöver så kommer min Litium-Sköterska tillsammans med en annan Sjuksköterska hem till mig istället, 1 gång i veckan. Dom kommer hem till mig idag. Dom är väl här nångång mellan 14:30-15:00
 
Eftersom att jag inte får i mig näring, så får jag inte längre äta några mediciner. Det blir helt enkelt för farligt att medicinera mig, eftersom att min kropp alltid är tom. Äter jag exempelvis mitt Litium, och missköter maten så koncentreras Litiumet i kroppen vilket gör att jag blir förgiftad och sen slår det ut mina inre organ. Jag har även mediciner som påfrestar på hjärtat, och det blir väl en för stor risk att ge mig dom eftersom att min kropp är svag utan näring. Jag har en kombination av sömntabletter som jag behöver för att få sova hela nätter. Dom får jag inte längre äta, och där förstod jag det som att eftersom att mitt blodtryck/puls redan har sjunkigt alldeles för lågt, så törs dom inte längre ge mig sömntabletterna eftersom att dessa gör att kroppen varvar ner & blodtryck/puls går ner ännu mera iom att man somnar. Psykiatrin har plockat bort alla mina läkemedel, men jag har fått behålla Imovane. En insomningstablett. Utan Imovane så somnar jag inte alls, och det är väl inte bra det heller. Så det har dom beslutat att den får jag behålla, och det är jag himla tacksam för! 
 
Mitt allmäntillstånd varierar, lite beroende från dagar till dagar. Som oftast så är jag dränerad på energi. Många dagar, klarar jag inte av att gå från vardagsrum till kök, utan att jag håller på att svimma. Jag har en vän som ibland är här flera dygn i veckan, det är jag tacksam över <3 Han hjälper mig väldigt mycket. Bara det att man har lite tillsyn, så att man vågar ta en dusch. Det blir svart för ögonen när jag duschar, alltså antingen när jag håller händerna & armarna ovanför huvudet, sen även när jag blundar & tvättar ansiktet. Jag är livrädd för att halka i duschen & knäcka nacken som en torr jävla kvist! :( Om jag inte klarar att ta mig från vardagsrum till kök, hur ska jag då kunna ta mig till affären? Det kan jag inte. Min vän brukar handla åt mig. Jag har även andra vänner & bekanta som har handlat åt mig, dom dagar som han inte har varit här *snällt* Eventuellt att jag har haft bättre dagar där jag har vågat mig till affären själv, kanske 4-5 gånger på 2-3 månader: 1 paket långa röda L&M.
 
Vad jag gör om dagarna? Jag gör ingenting. Jag antingen sitter i soffan, eller ligger i sängen. Jag sover så mycket som jag bara kan, för jag orkar inte med mitt liv. Om jag inte kan sova, så distraherar jag mig med mobiltelefonen. Jag har inte längre några krav på vad jag ska orka idag. Men jag brukar försöka att orka med 1 sak om dagen: köra en maskin med tvätt, komma till affären, eller ta en dusch. 
 
När jag har min vän här, så ligger vi oftast i sängen. Vi pratar, tittar på tv, lyssnar på musik, tittar på film eller flipprar på våra mobiltelefoner. Dom här dagarna gillar jag bäst! <3 Vissa av dessa dygn, sover jag mig oxå bara rakt igenom. 
 
En rövhatt ringer & gapar på mig. Han säger: "Skärp till dig för fan & ät!" Jag gråter & säger att jag försöker. Han fyser: "Man måste ju vilja själv oxå!" Jag sa bara.. "Jag ger fan upp nu alltså, jag orkar inte.." För jag orkar inte. Jag mår redan dåligt som det är, mitt dåliga samvete äter redan upp mig inifrån. Jag behöver inte någon helt oförstående som ringer & gapar åt mig. Vad jag gör för att försöka bli frisk? Dels så träffar jag Öppenvården 1 gång i veckan. Dels så brukar jag faktiskt försöka laga mat. Även fast att jag inte äter, så fortsätter jag att laga mat. För att jag har gett mig fan på: att en dag så kommer jag att sätta mig ner att äta den här maten som jag har lagat. Min vän brukar försöka få i mig drickyoghurt. Han köper dom med extra protein. Ibland får jag ner en drickyoghurt, ibland inte. Men jag försöker! Det är det som rövhattar inte fattar.
 
Något som dränerar mig ännu mera är: min Godman/Förvaltare. News: min Godman har blivit min Förvaltare. Det fungerar inte bra. Hon skickade ett sms till mig. Hon skrev att hon behövde få in uppgifter från b.la Nordea, sen var det något mera. Jag bröt ihop totalt & skickade henne ett sms där jag talade om att jag ska försöka att orka få fram uppgifterna, men att hon måste hålla koll så att det blir gjort. Jag förklarade för henne att jag är i mitt sämsta skick någonsin. Jag förklarade mitt hälsotillstånd. Jag förklarade för henne att jag helt har gett upp mitt liv! Jag förklarade för henne att jag får post, och att jag får post hela tiden. Jag förklarade för henne att jag får post/räkningar i brevlådan, på sms, på mail. Jag förklarade för henne att jag inte orkar ta tag i någonting, att jag inte vet i vilken ände som jag ska börja att nysta i. Jag ber henne att som Godman komma och hämta min post. Hennes främsta uppgift som Godman har just varit att ha hand om min post. Det här var kanske 1-2 månader sedan, hon har fortfarande inte varit här och hämtat min post. Jag har ingen ork. När jag skriver att jag inte har någon ork, så menar jag att jag inte har någon ork. Ingen alls! Jag orkar inte kriga med henne. Hon har inte hämtat posten, och hon verkar inte ha några planer på att göra det heller.
 
Sen säger hon till mig, för kanske 3 månader sedan, att hon ska ansöka om Ekonomiskt Bistånd, för att jag lever under existensminimum. Hon lämnar in en ansökan för kanske 3 månader sen. Sen messar hon mig och säger att jag får avslag. Jag frågar varför jag får avslag, och hon svara: "Jag vet inte". Vadå jag vet inte? Nu har inte jag Ekonomiskt Bistånd, men jag råkar känna andra som har det. Jag har ivf fått förklarat för mig av dom, att det framgår i alla papper exakt vilka uppgifter som Ekonomiskt Bistånd behöver få in för att ansökan ska bli beviljad. Dom förklarar oxå för mig, att får man avslag, så står det klart och tydligt i det bifogade pappret, varför man fått avslag. Det kan även vara så att Ekonomiskt Bistånd behöver få in en komplettering, men då står även det. Min Godman säger ivf till mig att hon ska skicka in en ny ansökan till nästa månad. Och jag liksom: "Men det är ju först & främst 3 veckor kvar på den här månaden.." Jag får inget svar på det. Jag vet inte om hon lämnade in någon ansökan för denna månaden, det är den 16 Juli idag, och jag har inte hört någonting. Förmodligen så har hon väl inte lämnat in någon ansökan. Och om hon har gjort det, men att jag eventuellt har fått avslag, så har hon väl inte orkat läsa varför för att sedan kunna komplettera, alternativt orkat lyfta luren & lösa problemet. Jag bör få 700 kr i veckan att leva på, det är så det tidigare har varit, och hon har väl egentligen menat att även det är kanske varit lite för lite. Nu på dessa 3 månader så har jag fått mellan 700 kr - 1.400 kr att leva på, i månaden. Jag skriver inte det som juridiskt bindande, för jag har inte stenkoll, men ungefär. Det som suger mest med att nu ha Förvaltare + 0 kr på kontot, det är:
 
1. Jag kan inte ha Swish
2. Jag kan inte logga in på min Bank
3. Jag kan inte ha BankID
 
Nu kommer snart min Litium-Sköterska + den andra Sjuksköterskan så jag måste avsluta!
Jag skriver om barnen i nästa inlägg för våran plan där ska vi fortsätta att prata om idag nu när Öppenvården kommer, dom har information som jag inte än har fått tagit del av.